Medan de ännu hade hästar

Om boken

Vindar och ekon, ugglor och nattskärror, tulpansvamp – och kanske även i någon mån Max Regers musik – sådant är för Lauritz förunderligt, och räcker mycket långt i livet.

Men inte hur långt som helst.

Det räcker inte när han börjar bli varse att allt mänskligt tycks tillkomma honom liksom av en slump – om det över huvud taget tillkommer honom. Och att alla han älskar har någon annan som går före.

Och det räcker inte när han tröttnat på den uppgift han fått, i livet, vid orgeln, i våningen: att med förnuft och kyskhet balansera sin Broders vilda självupptagenhet.

Så: när utrymmen som inte fått möbleras börjat fyllas med möbelpjäser. När brodern och den kraftfulla lärarinnan ändå firat bröllop och hästarna måste säljas och det lilla som funnits ändå löses upp, ja, när känslan av att all trygghet är illusorisk blivit överväldigande – då betackar han sig, Lauritz, för mera av detta som han tvingats betrakta dels som ett liv, dels ett fiasko och en kränkning. Då drar han sig undan till vad som i alla fall liknar det trygga.

Han vet var det finns.

I Medan de ännu hade hästar berättar Birgitta Lillpers med sällsam kraft om Lauritz och hans värld.

Romanen är den avslutande delen i trilogin om Gregor.