När ska flickor få en jämställd fritid?

Om boken

Frågan om jämställd fritid poppar under stundom upp i debatten. För mig blev ämnet aktuellt när jag kom i kontakt med ridsporten för 18 år sedan. Under ett decennium presenterade jag olika former av statistisk, för att förklara problematiken för lokalpolitiker i Kungälvs kommun. Mina insatser var dessvärre resultatlösa. Sommaren 2013 publicerades en debattartikel i Göteborgs-Posten och en artikel i Dagens Nyheter, som inspirerade mig till att analysera ojämställd fritid i Sverige. Mina analyser omfattar bl.a. Riksidrottsförbundet, Ungdomsstyrelsen, Svenska Kommuner och Landsting och svensk lagstiftning. Och jag framför en del kritik mot deras statistiska material samt hur lagstiftningen duckar för problemet. Den svenska jämställdhetsskulden kan beskrivas med att det krävs ytterligare 11,8 millioner deltagaraktiviteter för flickor, per år. De svenska kommunerna bryter ogenerat mot FN:s barnkonvention, då den inte är svensk lag. Jämställdheten är på väg åt fel håll och med Kongelfs JämställdhetsIndex (KJI) har Sveriges 289 kommuner rangordnats. Det är ingen vacker läsning. Borås, Stockholm, Malmö, Solna, Vallentuna, Botkyrka, Söderhamn, Örebro, Mjölby, Torsås, Kumla, Värnamo och Sundbyberg är bl.a. kommuner med mer än 100 000 innevånare, som rekommenderas studiebesök i Falun, Piteå, Lomma, Skövde eller Uddevalla. Boken är en sammanställning av statistik. Analyser av de två näst största ungdomssporterna per kön – ridsport och ishockey, samt en inledande beskrivning av ett decennium av resultatlös kamp för jämställd fritid.