Tidens kvinnor

Om boken

Tidens kvinnor (1890) är en serie fallstudier av traumatiserade, sexuellt besatta sekelskifteskvinnor där berättaren, Hansson, utmålas som en uppsökande analytiker, specialiserad på den moderna kvinnan. I själva verket ligger hans egna erfarenheter av kvinnor och pyr bakom flera av novellerna. I t.ex. ”Gallblomma” anses kvinnotypen vara ”steril”, vilket bottnar i att författaren blev nobbad av dekadensförfattaren Stella Kleve.

Hansson framstår som en pre-freudian; bokens tematik ”att de sexuella anlagen styra en själs utveckling och livsstämning och att särskilt rubbningar i den psykiska jämvikten ha sin grund i erotiska desillusioner och otillfredsställelse” korresponderar väl med det tankegods som ingår i Sigmund Freuds ”psykoterapeutiska universalmetod”. Tidens kvinnor är, enligt Hansson, en ”bastard av vetenskap och konst”.